Visst känner jag nästan varje dag att jag inte är i samma skick som jag varit förr. Jag har svårt att tänka, jag är ganska trögtänkt, har dåligt minne, stresståligheten är oftast låg så att jag blir ännu vimsigare. Jag glömmer namn som jag borde komma ihåg och kan inte längre komma ihåg telefonnummer. Jag blir lätt väldigt trött både fysiskt och psykiskt. Det är förmodligen inget som nån annan märker men jag känner det tydligt. Men jag letar efter mina små knep för att klara av saker. Det är bara att acceptera att mitt liv kommer se ut så här och att de förmodligen inte kommer bli bättre. Att jag har fått en sjukdom ska inte få påverka mitt liv mer än nödvändigt. Ibland blir jag ledsen för att jag känner mig misslyckad när jag inte kan minnas vissa saker och när tålamodet tryter tidigare än det gjort förr. Men va tusan- jag har inte valt det o jag försöker ju. Jag är tacksam att jag får leva och ha min älskade familj. Man ska banne mig vara tacksam för varje dag man får dela med de man älskar.
Just precis så känner jag just idag och den känslan ska jag, som jag brukar säga, ta vara på.
Fyll inte livet med dagar
fyll dagarna med livet.
en optimist ser en uppgift ivarje svårighet en pessimist ser en svårighet i varje uppgift. "morfar"
SvaraRadera