fredag 14 april 2017

"Kod för att importera min blogg till Nouw:2755180323"

Lång, lång fredag

Idag är mina grabbar på Elmia bilutställning enligt tradition. Jag brukar följa med men i år fick jag stanna hemma. Inget jag sörjer jättemycket mer än att jag gärna skulle vilja något roligt med Felix nu.

Vi är många som vaknar upp till snö idag, aprilvädret lever upp till ryktet och facebook överbelamras med snöbilder. Jag ska definitivt inte gå ut o göra några snöänglar utan ska stanna här inne i min lugna vrå och sova, titta på Prison Break, äta lite godis och läsa lite sociallagar. Diskat och fixat undan har jag redan gjort.

Jag hade en bra ryggdag igår, fantastiskt! Idag ligger jag inte på sidan och stog upp och åt frukost. Men jag hade en bra dag igår.

Jag sa till Anders igår att jag hade velat ha lite fräscha tulpaner till påsk. Två gånger sa jag det. Men näe... Det slutade med att jag,  Evelina och Sally tog en promenad till affärn och jag köpte mina egna tulpaner. O vilka tulpaner!!! De är SÅ vackra, som rosor nästan! Bra att Anders inte "ville" lyssna, då fick jag både promenad och de tulpaner jag ville ha :-).

Har det hänt? Har det vänt?

Idag har jag suttit och ätit med familjen. Visserligen bara en kort stund men ändå. O jag hade till och med orkat laga maten, älgstek i lergryta minsann.

Vi såg en familjefilm ikväll och jag kunde ligga mestadels av filmen och stog bara små stunder. Helt underbart.

Och det bästa av allt, jag kan ligga små stunder på sidan. I fyra veckor har jag endast sovit på rygg. Jag kan ligga sked och somna med min älskade man. Bästa på länge.

Kanske har det hänt, att det har vänt!

torsdag 13 april 2017

Lyssna för fan!

Det finns bra läkare och det finns dåliga läkare. Och så finns det läkare som kan dra åt ..... Ursäkta mig.

Jag har nu på morgonen pratat med en läkare utifrån att mina mediciner inte håller hela dygnet. Jag frågade om han kunde se över medicineringen om det går att ändra, lägga till, ta bort, byta ut osv...

Han börjar med att läsa upp gamla journaler och framförallt bedömningen från Västervik där VI kom fram till att jag skulle avvakta operation. Jag kan dom utantill.
Jag förklarade åtskilliga gånger att det inte var så illa då men att det blivit mycket värre den sista månaden och att min ordinarie läkare skickat remiss till ortoped för operation.
"Dr inte-lyhörd" frågade om jag varit hos sjukgymnast. Jag förklarade att nej jag kunde inte komma på den tiden för jag kan inte köra bil eller sitta. Då talar han om för mig att han inte tror på mig och att det är sjukgymnast som gäller. På riktigt alltså så säger "Dr Otrevlig" och nästan hånskrattar:- Nej nu tror jag inte på dig, det måste du väl kunna, ta dig hit.
Nej förklarar jag återigen, det är svårt och gör hemskt ont, jag STÅR och äter, kan inte sitta på toan ordentligt och har inte jobbat på en månad och det är ju väldigt märkligt för min ordinarie läkare säger att det här är allvarligt och att sjukgymnastik inte hjälper i nuläget. Jag har domningar i foten och benet.
Ja, svarar "Dr Jag-tror-att-alla-patienter-ljuger-för-mig", men jag vet inte om du ska lyssna så mycket på din läkare här eftersom läkaren i Västervik remitterat dig till sjukgymnast.
Ja, svarar jag mäkta irriterad, men det va ju INNAN jag hade domningar, nu kan jag inte sitta och har väldigt mycket nervsmärta! Läs också att läkaren i Västervik skriver att jag skulle återkomma om jag fick mer nervsmärta. Jag har läst journalerna!
Ja, svarar "Dr Blåst". Men det är sjukgymnast som gäller och du har väl någon släkting som kan skjutsa dig.
Suck...  Ja visst, jag kan ligga ner i bilen men jag har svårt att prioritera det när det gör så pass ont och när min ordinarie läkare säger att det här bör opereras. Men, sa jag - jag ringde om mediciner, inte för att bli ifrågasatt. Jag avvaktar min tid hos ortopeden den 24:e april. Tack.

Förbannade läkare som inte lyssnar. Jag tackar gudarna för att han inte är min ordinarie läkare. Jag kan inte påstå att jag blev kränkt. Men att han påstår att jag överdriver och att han tror sig veta bättre än mig om min smärta gör mig vansinnig! Han borde helt klart gå en utbildning i bemötande. Fy för fan.

onsdag 12 april 2017

Ont det gör ont , det gör ont...

Alltså jag vet inte... Hur står man ut!?
Öpp, öpp, öpp... Förresten, nu kommer det massa gnäll om hur ont jag har, intresserar det dig inte så föreslår jag att du slutar läsa.

Jag har en hel del mediciner, det har alla som lider av nervsmärta pga diskbråck. Nervsmärta överhuvudtaget är ett helvete. Tänk hur det är att ha riktigt jävlig tandvärk. Huvaligen. Men när man har alla mediciner och det ändå inte hjälper, då blir man lite hysterisk. Det är då man vankar av och an och skakar på huvudet.
De flesta av oss kvinnor som har fött barn vet hur härligt det är att kissa efteråt, det liksom svider och bränner. Inte sant? Ganska exakt så känns det inne i ryggen och benet när det är som jävligast. Uppifrån diskbråcket ner längs skinkan, låret, vaden och ibland i foten. Om och om igen. Det är då tårarna kommer när man redan tagit full dos medicin. Det är då min älskade man kommer och håller om mig.
Jag vet att jag kan ringa och be om ännu starkare mediciner. Men jag tycker det räcker som det är. Jag förstår nu hur lätt det nog är att bli beroende av opiater i samband med ryggsmärta. Många heroinmissbrukare började sitt beroende på det viset att de fått smärtstillande i form av opiater eller opioider. Men, hold your horses. Det finns ingen risk att jag blir beroende. Eller jo, i och för sig finns det stor risk eftersom jag har beroendet av både alkohol och narkotika i generna. Men jag är så medveten om det att det inte kommer hända. Så fort smärtan är borta kommer alla mediciner trappas ut. Det kan bli jobbigt både med pregabalin och tramadol sägs det. Men skiten ska ur min kropp snabbast möjligast.

Vad jag ska göra idag? Frågade någon det? Jo jag tänkte åka en sväng till IKEA och shoppa lite, sen tänkte jag äta lite god mat på nya resturangen SMAK i stan. Jag tror jag avslutar med en löptur på elljusspåret. Eller... Näe. Just det ja, det är sånt jag VILL göra. Men sanningen är att jag ska ligga här i sängen och titta på Prison Break som jag började titta på igår. Det ska jag göra ända tills min fina vän Ammi kommer till mig ikväll. Längtar.

tisdag 11 april 2017

Strumpen långt där nere

Med tanke på bilden längst ner... Om ni visste vilken process det är att få på sig dom där strumporna långt, långt bort där nere, eller åtminstone den ena. Felix är inte överförtjust i att hjälpa morsan få på strumpan. Men han gört stackarn.

Jag stack ut näsan förut. Det va kallt. Jag funderade på hur kallt det kommer vara 15 november, då åker vi till Port Ghalib i Egypten. Ett litet gäng på 13 stycken är vi hittills. Jag har lusläst allt som finns att läsa om Marsa Alam-kusten och Port Ghalib. Jag skulle lätt kunna ta anställning hos Ving när det gäller frågor kring det. Vi ska sola och bada, snorkla. Äta god mat och mysa. Jag ser verkligen fram emot det. Men först ska vi ha en lång skön sommar ♡.

Om det blir operation för mig och min rygg hoppas jag de gör det snabbt så inte hela sommaren blir körd. Men eftersom det tydligen bara finns en ortopedspecialist ( ja du läste rätt, det finns bara en)  på Västerviks sjukhus som bedömmer diskbråck och dylikt så har jag inget hopp om något innan jag har kallelsen i handen.   Å andra sidan har jag ju en tid med honom den 24:e sen kanske det finns många som kan operera. We will see.

måndag 10 april 2017

Kräsen, uttråkad jävel

När man bara ligger så som jag gör, ja inte ligger-ligger på "det" sättet utan liksom ligger på det sättet att man ligger still i sängen för att inte mycket annat fungerar. Ja då hinner man läsa, lyssna och titta på mycket skit man inte annars skulle göra.
Idag har jag lyssnat på Alex och Sigges podcast, fy fasen att jag slösade minuter på den vuxenmobbingen som de gör mot Paolo Roberto i senaste podcasten.
Jag skrev vad jag tyckte om det också, så klart. Jag har ju all tid i världen.

Jag måste va en kräsen jävel. Inget duger  att titta på trots att jag har Cmore, HBO, Viaplay och Netflix. Pinsamt.
Jag hittar heller inget på Storytel som jag fastnar för. Jag måste helt enkelt va en oerhört uttråkad och rastlös stackars krake.

Just nu ligger jag med Ulf Lundell i öronen och försöker ge honom en chans. Han är ju en legend och höjd till skyarna. Men jag förstår inte! Jag förstår inte vad det är som är så magiskt bra med Lundells musik. Visst är några låtar bra, de där radiodängarna man hänger med i. Men annars... Nae. Förlåt alla Lundellälskare!

Idag vet jag att mina kollegor har fått veta att jag ska sadla om från behandlare till socialsekreterare. Jag har i över ett år gått och funderat på detta. Det är dags att göra något nytt. Jag har jobbat som behandlare i åtta år och börjar tappa engagemang och lust. Men eftersom jag trivs så bra på min arbetsplats och med mina kollegor så vill jag inte lämna Hultsfred. Så den här lösningen känns bra även att jag naturligtvis känner lite rädsla över att bli en myndighetsperson. Ska JAG bli en sån som bestämmer och ska stå för besluten nu. Ja, det verkar faktiskt så. Jag känner mig trygg i det, jag har bra kollegor och chef och är hyfsat trygg och lugn i mig själv.

Här kommer foto på den osminkade sanningen där hon ligger mestadels tid av dygnet. Puss på er!

Tack till de två fina tjejerna som skickade mig ett uppiggande filmklipp idag. Knastöser!

söndag 9 april 2017

Vad hjälper, vad stjälper?

Ja, det är ett begrepp jag ofta använder i mina samtal på jobbet.
Men nu handlar det om mig. Jag fattar liksom inte hur det ligger till. Vad ska jag göra mer och mindre av? För inget verkar fungera. 1+1 blir inte 2 när jag följer facit. Facit är att röra på sig lagom mycket. Vad är lagom då?
Igår hade jag en bra "ryggdag", jag kunde till och med vara med Fille och hjälpa till att städa hans rum. Åh va jag mådde bra i själen efteråt. Att kunna vara en sån morsa som en morsa ska vara. Inte en sån som jag är idag, sängliggande. Är det kanske så att när jag laddar själen och känner mig nyttig och härlig så plussas det på nervvärkskontot. Jag vet inte men har insett mer och mer att jag inte ska hoppas och tro någonting om diskbråcket. Det gör som det vill från dag till dag.

Det är soligt och skönt ute. I vanliga fall hade jag antagligen fått lite solbränna redan. Jag älskar att sitta ute på altan med hörlurarna i öronen och njuta i solen. I år står jag ute på altan och äter frukost, idag med en krycka. Min frukost består även av 6 tabletter som jag nu vant mig att svälja på en gång. Pisstrist är det! Väntar på att beroendet ska sätta klorna i mig, men jag har inget val. Jag har testat flera gånger att låta bli medicinen. Det straffar sig.
Varje morgon testar jag att sätta mig till frukost. Vad som händer? Omgående så känns det som att all blodtillförsel stryps, som att någon drar ett spännband runt låret från svanskotan. Samtidigt sticker det i hela benet tills det domnar bort. Det hinner inte gå så långt eftersom det självklart också gör ont utav satan och då reser jag mig upp. Men ibland försöker jag, det kunde ju va mysigt att sitta med familjen och äta. Men då äter jag istället under vånda fort som fanken så att jag kan bli klar och gå och lägga mig.
Ja, det här är ett helvete.

Nu till någonting trevligare. I fredags fick jag besök av en vän, vi har inte umgåtts alls de sista fyra åren av olika anledningar. Inte särskilt mycket de sista åren innan det heller. Men i början av 2000-talet satt vi mer eller mindre ihop. Den perioden i mitt liv skedde saker i livet jag aldrig glömmer. Saker jag kan skratta och, gråta åt, saker jag är skamsen över men även sånt jag är stolt över. Jag var ensamstående mamma och de veckorna Evelina var hos sin pappa lekte livet. Under den tiden fanns Marina alltid vid min sida. Genom eld och vatten.
Vi blev blodssystrar enligt ritualen första gången i slutet av 80-talet då hon flyttade till Vimmerby. Hon var min idol, tjejen från Stockholm som alla ville hänga med. Men det var MIG hon hängde mest med, så nöjd jag var så liten jag var. 12 år gammal.
Att träffa Marina i fredags kväll de, tre timmarna i soffan fyllde mig med en värme och ett lugn. Jag kände att vi båda hade förändrats. Att vi både hade kommit till insikter om vad livet handlar om. Det kändes helt enkelt för jäkla bra! Jag hoppas och tror att det blir en fortsättning, i en ny tid av livet - nu.

Sverige har även utsatts för en terrorattack mitt inne i stockholm. Det var bara en fråga om när, inte OM det skulle ske. Fyra människor miste livet,  ca 10 skadades. Som Felix ganska omgående uttryckte det: - terroristerna misslyckades nog. Ja jag tror han har rätt tyvärr. Det var nog meningen att fler skulle omkomma. Jag vet inte hur vi ska besegra över detta hot och dessa människor. Jag tror inte att vi segrar mot terroristerna med kärlek- tyvärr. Men jag tror att vi MÅSTE bestämma oss att visa och känna kärlek mot varandra för överleva. Jag följde kärleksmanifestationen en stund från Stockholm nu och det är mäktigt. Så mycket stolthet och kärlek. 

Nu mina vänner ska jag plugga i hörlurarna igen. Inatt kunde jag inte sova så tills 03.30 låg jag och lyssnade på "Kapten klännings" vidriga bravader. Att han är Vimmerbybo och att min man hyrde boende av honom på Haga gård under tiden Lindberg våldtog flickor gör det lustigt nog ännu intressant. Visst är det väl så att ju närmre det kommer desto intressantare blir det.

torsdag 6 april 2017

Dagen idag

Fånga dagen heter det så fint. Det är det minsta jag gjort idag, pessimistiskt sagt. Jag somnade framåt morgonen även inatt. Då hade jag lyssnat på Sagan om Isfolket och diverse utan att kunna koncentrera mig. Det slutade med att jag somnade till en musikblandning av böneutropare, vattenfall och nåt märkligt ljud som fick mig att fundera på om jag kanske var på väg till "andra sidan". Eller så berodde det på alla mediciner.

Så idag har jag mest sovit. Skickade Fille att köpa färdigmat. Om jag känner mig som en värdelös morsa? Räkna med det. Jag har världens finaste barn, de tar hänsyn och förstår att jag inte kan påverka läget. Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet över att jag har så fantastiska barn.
Visst har Felix myror i röven och han är en hejare på att va dryg och katig. Men de som känner Felix vet att han har en mjuk sida och en humor som ibland får oss att kvida av skratt. Han har även en djup sida och är en känslokille. Han försöker dölja detta på sitt sätt och missuppfattas då ofta, tyvärr. Vi älskar våran filur och vill inte ha honom annorlunda.

Imorgon är det fredag. Mig spelar det ingen roll men vet hur skönt det är med fredag när man jobbar. Jag saknar jobbet som fasen. Jag har nya utmaningar framför mig och vill ta tag i det och inte ligga här som ett kolli. Saknar även all input och glädje och skratt man har med sina kollegor.

Ikväll har Fille och jag tittat på "Flykten till framtiden" med Henrik Dorsin. Rörig men charmig. Nu - läggdags!

onsdag 5 april 2017

Upp som en sol, ner som en...

...pannkaka är inte rätt ord. Ner som en snorloska i asfalten är nog mer rätt.

Jag hade en bra dag i måndags och även igår. Jag kunde sitta en stund, rörde mig lättare och njöt.  Igårkväll fick jag dubbelt igen. Nervsmärta på ett nytt ställe längs vaden. Somnade efter kl. 03, med kuddar runt kroppen av ren utmattning. Såg iofs en väldigt bra dokumentär på HBO, "A girl in the river : The price of forgiveness".
Den finns även på You tube och är 47 minuter lång. Den handlar om en dotter som överlever ett försök till hedersmord av sin pappa och morbror. Se den!!!

Tyvärr är jag inte bättre idag och de där bra dagarna förstör nästan mer för mig än de gör nytta. För de väcker hopp. Men när jag tänker så får jag påminna mig om att jag ligger i en skön säng och har mediciner osv... Tänk hur många som har det så mycket värre på alla tänkbara sätt. Som flickan i "The girl in the river".

I fredags kom det blombud till mig från mina underbara arbetskollegor. Om blommorna va vackra då så är de faktiskt ännu vackrare nu, utslagna och i full blom!

Diskbråck och blåsippor.

Det här blogginlägget skrev jag egentligen i måndags men det publicerades inte av någon anledning.
Ja sedan några månader har jag stämplats med diskbråck och även degenerativa förändringar på de fyra nedersta segmenten, alltså de fyra sista diskarna. Degenerativa förändringar innebär att diskarna är föråldrade, på mig som hos en 60-70:åring. De är platta och ihoptorkade och fyller inte längre funktionen som stötdämpare mellan kotorna. Jag förstod inte först helt vad det innebar, men eftersom jag nu vet att det inte går att åtgärda på mig med steloperation (pga att det är så många diskar) så är jag mer ledsen över det än över diskbråcket. Degenerativa förändringar leder ibland till SRS och symptomen stämmer in på pricken på mig, SRS (segmentell rörelsesmärta) får man acceptera och livet får anpassas efter det. Jag har nog haft det på gång i flera år, har haft problem sedan innan jag ens va 20 år. Men nu har det alltså blivit värre. Väldigt mycket värre. Det är mycket man tar för givet här i livet vill jag lova. Att inte kunna sitta påverkar hela livet. Från att kunna äta frukost med familjen, att åka bil och handla, att sitta och vara social, att göra sina behov på toaletten... Ja det påverkar många områden jag inte har haft en tanke på. Värst är nog ändå att behöva stå och äta när resten sitter ner, att inte njuta av en god bit mat. Att balansera på en skinka på toaletten är också en konst vill jag lova. Tack och lov är jag sjukskriven till sista april.

Idag ville jag iallafall utmana Mr Bråck för jag har en bra dag, hyfsat smärtfri och man ska ju försöka röra på sig i möjligaste mån. Jag kopplade Sally och tog första promenaden på över två veckor. Vilken seger! Det gick otippat bra och jag hoppas det är på väg åt rätt håll så att jag kan dra ner på lite mediciner och förhoppningsvis börja jobba tidigare. Men jag vet också nu att det ändrar sig så fort... Imorgon kanske jag ligger och vrider mig i sängen och slår i kudden pga den förbannade nervsmärtan. Känselbortfallet i vaden och foten är fortfarande oförändrat, det är inget gott tecken men det gör åtminstonde inte ont.

Jag tog mig iallafall till blåsippestället och jag älskar det stället. Så vackert och fridfullt, som balsam för själen.

Jag kommer nog fortsätta skriva av mig som en form av terapi, det har varit ett bra sätt att dumpa mina känslor på förr. Kanske är det så fortfarande.

måndag 3 april 2017

Long time ago.

Ja det va inte igår det skrevs något här precis. Det känns på nåt sätt som att om jag ska skriva så ska det va på riktigt, inga krusiduller och rakt från hjärtat. Jag är inte säker på att jag vill dela med mig av det till alla längre. Jag har fått insikt i att vissa människor inte är de jag trodde och att vissa nog gottar sig på fel sätt i sånt man delar med sig av. Nåväl, jag skriver lite idag så får vi väl se vart det slutar.

söndag 8 november 2015

Så mycket 40!...

... och en bra bit däröver, åldersmässigt. Främst syftar jag då på hur stel och oflexibel min kropp är. Det blev väldigt uppenbart för ca 45 minuter sedan när jag cyklade på nåt som Felix kallade stig inne i skogen. Uppenbarelsen kom över mig  när jag låg och tittade upp i himlen mellan mossan och cykeln utan att ta mig loss. Sen kom skrattattacken, uppenbarelse två kom när jag känner att jag kissar på mig. Men- tänker ni kanske nu, det är inget man skriver om. Varför inte, kontrar jag då.
Jag är ganska säker på att väldigt många mammor känner igen sig och i detta läge hade gjort precis som jag- kissat på sig. Det är väl mer regel än undantag att det är svårt att hålla tätt efter att ha fött barn?

Idag är det fars dag. Felix har med hjälp av mig lagat Jambalya och en julmustkaka åt pappa Anders. Jambalyan blev klart bäst, glömmer bort den här himmelska goda rätten mellan varven. Purjolök, paprika, chilisås, grädde, räkor, cayennepeppar och sambal oelek. Voila - simpel as that!
Julmustkakan.... nja. Mycket godare med morotskaka.

Nu ska jag ta hand om tvätten för att senare glida ner i soffan och vänta på Tv-söndag. Solsidan följt av Bron, Homeland och The walking dead!




måndag 2 november 2015

Som blixt från klar himmel!

Heeeeelt plötsligt när jag satt i bilen på väg till jobbet så kom jag på inloggningen till den här bloggen. Jag som har försökt så himla många gånger i två-tre år! Den här bloggen har ju funnits i urminnes tider så det är nog den jag kommer hålla till på. Det är ju helt tokroligt att läsa de äldsta inläggen! Headern (fotona högst upp) är ju sedan Hedenhös men det bryr jag mig inte om nu. Jag älskar bröllopsbilderna lika mycket nu 3 år senare som då.

Hela kvällen har gått åt till att boka hotell och annat då jag fyller 40 år om cirkus 1 månad. Det mesta går i stöpet hela tiden, det skiter sig hela tiden pga av NÅT som är fullbokat, felbokat, jourtid osv..... Men nu är det bokat! Efter lite blod svett och tårar. Nja inte blod, men faktum är att både tårar och förmodligen svett infunnit sig i ren frustration och besvikelse. Men nu tror jag det blir toppen! Att åka utomlands på en weekend var hur kört som helst, svindyrt när man vill åka specifika datum. Göteborg och lite heavy methal på det blir gör bra.

Godnatt.

onsdag 5 december 2012

Så längesen

Det va fan mig inte mycke bloggande här. Jag kan tala om varför, vi har ingen dator- kaputt! O det är så drygt att göra det från mobilen:-)!
Men- när jag tittar in här så blir jag så sugen på att komma igång igen.

Ute är det vinter, snön vräker ner och jag njuter så länge jag får sitta inne och titta på det vackra:-). Vi mår alla bra och livet lunkar på.

Kanske får jag fart på bloggen nån gång igen, hoppas det.
Kram på er som tittar in ibland!


-bloggat från min iPhone

fredag 14 september 2012

Åtta veckor av hosta, jobb och annat.

Har hostat i åtta veckor, då snackar vi hosta så jag pissar på mej och hostar tills jag kräks. Nu hoppas jag det vänt men det är INTE bra. Det sitter långt ner i luftrören, o på min vårdcentral har man inte utrustning att titta så långt er i halsen så då hittar man på att flimmerhåren behöver växa ut. Bra va!? O det var mitt tredje besök. Innan har jag fått brichanyl mm som läkaren i besöket efter bestämde att jag inte behöver. Även att jag får kramp i luftrören och det känns som jag ska avlida när syret tar slut. Men skit samma! De är proffs, ska VARA det. Jag intalar mig själv att jag ska låtsas tro det för jag orkar inte bry mig just nu.

Saker irriterar mig just nu. Saker som ska fungera gör inte det. Då pratar jag inte om materiella saker. Jag pratar om system som ex. skolsystem, sjukvårdssystemet, omsorgssystem. Det enda system som fungerar är väl systembolaget. Men det vete i fan om ens det fungerar, då skulle det ju inte importeras så in i h-vetes mycket alkohol o skit i detta land. Eller inte vet jag. Orkar inte. Fick ta tag i ett samtal till Felix skola idag, sånt tar kraft och jag hoppas man tittar på en lösning som man inte tidigare provat för det verkar ju inte ha fungerat med tidigare lösningar. En sak är säker, jag tänker ALDRIG skicka mina barn till skolan om de känner rädsla. Min son har lätt för att ta på sig en mask för att inte verka töntig, men det gör inte att man inte ska ta honom på allvar när han kommer och säger att han är rädd för att han är jagad även om det handlar om lek från början. Man får banne mig kolla upp hur mycket relevans det är i saker barn säger innan man nonchalerar det. A l d r i g ska barn behöva ha ont i magen för at gå till skolan. Punkt.

Har varit fru Dahlström snart i tre månader nu och nu låter det inte så här i telefonen när jag ringer upp:
- Hej det här är Tina Anderss.... eller jag menar Dahlström, jag är nygift. 
Nej nu låter som det ska, Tina Dahlström det är jag det.

På jobbet har jag börjat dra i handbromsen, eller jag vet inte. Jag vill så mycket och jag har svårt att hejda mig. Jag kan ta det, jag gör det, det ställer jag upp på, det låter roligt.... osv...osv.... Men nu tror jag snart det är överfullt i Tinas kretskort. Det ryker lite här o lite där. Men ändå är det så förgjordat roligt.
Har mina första klienter i tolvsteg nu and I love it! Det är skönt o veta vad man gör och kunna känna med livsfilosofin att man tror på den. Ni som tänker "det är den där skiten som handlar om Gud o andlighet" när ni hör ordet Tolvsteg eller minnesota- BULLSHIT säger jag då, du kan byta ut de orden mot precis vad du vill som ger dig styrka. Jag var själv skeptisk till tolvsteg men är man öppen för nytt tänk och en livsstilsförändring så kan detta passa precis alla både MED och UTAN beroendeproblematik.

Nu ska jag slå igen ögonen en stund. Denna envisa infektion gör att jag är toktrött. Och om 90 minuter ska jag till svärmor och äta mat enligt rutin då det är fredag, lyxigt bortskämda är vi från fler håll o kanter :-)!










Varför så frånvarande?

1. Datorn har varit kaputt.
2. Ingen lust.
3. Ingen tid.
4. Inget intressant att berätta, LÖGN! Har nog egentligen massor att berätta.
5. Trött.
6. Har inte tid att läsa andras bloggar vilket ger mig dåligt samvete då jag vill att andra ska läsa min.

Check ckeck check check check CHECK.



söndag 22 juli 2012

Kattungarna

Mina otroligt söta kattungar, nu fyra veckor gamla:-).











-bloggat från min iPhone

onsdag 11 juli 2012

Djupt mörker

I de djupaste jaget väntar mörkret. Skriker i djupet av kött o blod. Blodet rusar och hjärtat dunkar mer än förståndet förstår. Evighetens mörker är så nära och omöjligt förintat, just nu i ensamma intet. Rafael och Mikael, visa mig färgpaletten och den ljusa sanningen. Bönar och ber. Utvägar tömda utan att stänga den dömda dörren. Letar vilset nya vägar som visar nya färgglada, vägar i vacker violinmusik. Oändliga nätters förskräckelse förföljer, svett som rinner, muskler som krampar. Ögon som paniskt blundar i nattens totala blindhet i väntan på förståndet. Förväntan som ofrivilligt jagar i vilken stund som helst, utan förvarning. Tankar så kloka men otillräckliga då okunskapens mörker vinner. Luften kommer knappt kännbart ut och skriket förintas i det förnuft som går att framkalla. Kryper intill och förvrider sanningens verklighet. Evigheten existerar möjligen, tilliten och tron överlever i jaget ännu en natt. Hjärtat tar sin forna form och tankarna återgår till sömn. Det fasansfulla förvandlat till vackra ord i evigheten.


-bloggat från min iPhone sent en vanlig natt då dödsångesten tränger sig på. Ett nytt sätt att hantera den på, jag delar med mig av det och nu återgår jag till sömnen...

tisdag 10 juli 2012

Semester

Äntligen semester!!! Det är så skönt, många klagar på regnet om och om igen. Jag klagar inte än men det är klart att regnar det i tre veckor nu då blir jag nog lite tjurig. Men det hjälper ju inte. Igår åkte vi i badade i solade på fm det gäller ju att ta vara på solen då den är framme.
Idag ska vi åka till stan i handla lite, jag ska göra smultronpannacotta. Vet ni att det finns Sjukt mycke smultron:-)? Vi ska även ta oss en sväng till Hultsfred, hoppas vi slipper åka båt! Fruktansvärt med dessa översvämningar. Jag ska in en snabbis på jobbet. Hoppas oxå att jag kan få hjälp av kidsen att fylla kärran med skräp så vi kan åka o tömma den. Semester?? Jajamen:-)!


-bloggat från min iPhone