"Kod för att importera min blogg till Nouw:2755180323"

Lång, lång fredag

Idag är mina grabbar på Elmia bilutställning enligt tradition. Jag brukar följa med men i år fick jag stanna hemma. Inget jag sörjer jättemycket mer än att jag gärna skulle vilja något roligt med Felix nu.

Vi är många som vaknar upp till snö idag, aprilvädret lever upp till ryktet och facebook överbelamras med snöbilder. Jag ska definitivt inte gå ut o göra några snöänglar utan ska stanna här inne i min lugna vrå och sova, titta på Prison Break, äta lite godis och läsa lite sociallagar. Diskat och fixat undan har jag redan gjort.

Jag hade en bra ryggdag igår, fantastiskt! Idag ligger jag inte på sidan och stog upp och åt frukost. Men jag hade en bra dag igår.

Jag sa till Anders igår att jag hade velat ha lite fräscha tulpaner till påsk. Två gånger sa jag det. Men näe... Det slutade med att jag,  Evelina och Sally tog en promenad till affärn och jag köpte mina egna tulpaner. O vilka tulpaner!!! De är SÅ vackra, som rosor nästan! Bra att Anders inte "ville" lyssna, då fick jag både promenad och de tulpaner jag ville ha :-).

Har det hänt? Har det vänt?

Idag har jag suttit och ätit med familjen. Visserligen bara en kort stund men ändå. O jag hade till och med orkat laga maten, älgstek i lergryta minsann.

Vi såg en familjefilm ikväll och jag kunde ligga mestadels av filmen och stog bara små stunder. Helt underbart.

Och det bästa av allt, jag kan ligga små stunder på sidan. I fyra veckor har jag endast sovit på rygg. Jag kan ligga sked och somna med min älskade man. Bästa på länge.

Kanske har det hänt, att det har vänt!

Lyssna för fan!

Det finns bra läkare och det finns dåliga läkare. Och så finns det läkare som kan dra åt ..... Ursäkta mig.

Jag har nu på morgonen pratat med en läkare utifrån att mina mediciner inte håller hela dygnet. Jag frågade om han kunde se över medicineringen om det går att ändra, lägga till, ta bort, byta ut osv...

Han börjar med att läsa upp gamla journaler och framförallt bedömningen från Västervik där VI kom fram till att jag skulle avvakta operation. Jag kan dom utantill.
Jag förklarade åtskilliga gånger att det inte var så illa då men att det blivit mycket värre den sista månaden och att min ordinarie läkare skickat remiss till ortoped för operation.
"Dr inte-lyhörd" frågade om jag varit hos sjukgymnast. Jag förklarade att nej jag kunde inte komma på den tiden för jag kan inte köra bil eller sitta. Då talar han om för mig att han inte tror på mig och att det är sjukgymnast som gäller. På riktigt alltså så säger "Dr Otrevlig" och nästan hånskrattar:- Nej nu tror jag inte på dig, det måste du väl kunna, ta dig hit.
Nej förklarar jag återigen, det är svårt och gör hemskt ont, jag STÅR och äter, kan inte sitta på toan ordentligt och har inte jobbat på en månad och det är ju väldigt märkligt för min ordinarie läkare säger att det här är allvarligt och att sjukgymnastik inte hjälper i nuläget. Jag har domningar i foten och benet.
Ja, svarar "Dr Jag-tror-att-alla-patienter-ljuger-för-mig", men jag vet inte om du ska lyssna så mycket på din läkare här eftersom läkaren i Västervik remitterat dig till sjukgymnast.
Ja, svarar jag mäkta irriterad, men det va ju INNAN jag hade domningar, nu kan jag inte sitta och har väldigt mycket nervsmärta! Läs också att läkaren i Västervik skriver att jag skulle återkomma om jag fick mer nervsmärta. Jag har läst journalerna!
Ja, svarar "Dr Blåst". Men det är sjukgymnast som gäller och du har väl någon släkting som kan skjutsa dig.
Suck...  Ja visst, jag kan ligga ner i bilen men jag har svårt att prioritera det när det gör så pass ont och när min ordinarie läkare säger att det här bör opereras. Men, sa jag - jag ringde om mediciner, inte för att bli ifrågasatt. Jag avvaktar min tid hos ortopeden den 24:e april. Tack.

Förbannade läkare som inte lyssnar. Jag tackar gudarna för att han inte är min ordinarie läkare. Jag kan inte påstå att jag blev kränkt. Men att han påstår att jag överdriver och att han tror sig veta bättre än mig om min smärta gör mig vansinnig! Han borde helt klart gå en utbildning i bemötande. Fy för fan.

Ont det gör ont , det gör ont...

Alltså jag vet inte... Hur står man ut!?
Öpp, öpp, öpp... Förresten, nu kommer det massa gnäll om hur ont jag har, intresserar det dig inte så föreslår jag att du slutar läsa.

Jag har en hel del mediciner, det har alla som lider av nervsmärta pga diskbråck. Nervsmärta överhuvudtaget är ett helvete. Tänk hur det är att ha riktigt jävlig tandvärk. Huvaligen. Men när man har alla mediciner och det ändå inte hjälper, då blir man lite hysterisk. Det är då man vankar av och an och skakar på huvudet.
De flesta av oss kvinnor som har fött barn vet hur härligt det är att kissa efteråt, det liksom svider och bränner. Inte sant? Ganska exakt så känns det inne i ryggen och benet när det är som jävligast. Uppifrån diskbråcket ner längs skinkan, låret, vaden och ibland i foten. Om och om igen. Det är då tårarna kommer när man redan tagit full dos medicin. Det är då min älskade man kommer och håller om mig.
Jag vet att jag kan ringa och be om ännu starkare mediciner. Men jag tycker det räcker som det är. Jag förstår nu hur lätt det nog är att bli beroende av opiater i samband med ryggsmärta. Många heroinmissbrukare började sitt beroende på det viset att de fått smärtstillande i form av opiater eller opioider. Men, hold your horses. Det finns ingen risk att jag blir beroende. Eller jo, i och för sig finns det stor risk eftersom jag har beroendet av både alkohol och narkotika i generna. Men jag är så medveten om det att det inte kommer hända. Så fort smärtan är borta kommer alla mediciner trappas ut. Det kan bli jobbigt både med pregabalin och tramadol sägs det. Men skiten ska ur min kropp snabbast möjligast.

Vad jag ska göra idag? Frågade någon det? Jo jag tänkte åka en sväng till IKEA och shoppa lite, sen tänkte jag äta lite god mat på nya resturangen SMAK i stan. Jag tror jag avslutar med en löptur på elljusspåret. Eller... Näe. Just det ja, det är sånt jag VILL göra. Men sanningen är att jag ska ligga här i sängen och titta på Prison Break som jag började titta på igår. Det ska jag göra ända tills min fina vän Ammi kommer till mig ikväll. Längtar.

Strumpen långt där nere

Med tanke på bilden längst ner... Om ni visste vilken process det är att få på sig dom där strumporna långt, långt bort där nere, eller åtminstone den ena. Felix är inte överförtjust i att hjälpa morsan få på strumpan. Men han gört stackarn.

Jag stack ut näsan förut. Det va kallt. Jag funderade på hur kallt det kommer vara 15 november, då åker vi till Port Ghalib i Egypten. Ett litet gäng på 13 stycken är vi hittills. Jag har lusläst allt som finns att läsa om Marsa Alam-kusten och Port Ghalib. Jag skulle lätt kunna ta anställning hos Ving när det gäller frågor kring det. Vi ska sola och bada, snorkla. Äta god mat och mysa. Jag ser verkligen fram emot det. Men först ska vi ha en lång skön sommar ♡.

Om det blir operation för mig och min rygg hoppas jag de gör det snabbt så inte hela sommaren blir körd. Men eftersom det tydligen bara finns en ortopedspecialist ( ja du läste rätt, det finns bara en)  på Västerviks sjukhus som bedömmer diskbråck och dylikt så har jag inget hopp om något innan jag har kallelsen i handen.   Å andra sidan har jag ju en tid med honom den 24:e sen kanske det finns många som kan operera. We will see.

Kräsen, uttråkad jävel

När man bara ligger så som jag gör, ja inte ligger-ligger på "det" sättet utan liksom ligger på det sättet att man ligger still i sängen för att inte mycket annat fungerar. Ja då hinner man läsa, lyssna och titta på mycket skit man inte annars skulle göra.
Idag har jag lyssnat på Alex och Sigges podcast, fy fasen att jag slösade minuter på den vuxenmobbingen som de gör mot Paolo Roberto i senaste podcasten.
Jag skrev vad jag tyckte om det också, så klart. Jag har ju all tid i världen.

Jag måste va en kräsen jävel. Inget duger  att titta på trots att jag har Cmore, HBO, Viaplay och Netflix. Pinsamt.
Jag hittar heller inget på Storytel som jag fastnar för. Jag måste helt enkelt va en oerhört uttråkad och rastlös stackars krake.

Just nu ligger jag med Ulf Lundell i öronen och försöker ge honom en chans. Han är ju en legend och höjd till skyarna. Men jag förstår inte! Jag förstår inte vad det är som är så magiskt bra med Lundells musik. Visst är några låtar bra, de där radiodängarna man hänger med i. Men annars... Nae. Förlåt alla Lundellälskare!

Idag vet jag att mina kollegor har fått veta att jag ska sadla om från behandlare till socialsekreterare. Jag har i över ett år gått och funderat på detta. Det är dags att göra något nytt. Jag har jobbat som behandlare i åtta år och börjar tappa engagemang och lust. Men eftersom jag trivs så bra på min arbetsplats och med mina kollegor så vill jag inte lämna Hultsfred. Så den här lösningen känns bra även att jag naturligtvis känner lite rädsla över att bli en myndighetsperson. Ska JAG bli en sån som bestämmer och ska stå för besluten nu. Ja, det verkar faktiskt så. Jag känner mig trygg i det, jag har bra kollegor och chef och är hyfsat trygg och lugn i mig själv.

Här kommer foto på den osminkade sanningen där hon ligger mestadels tid av dygnet. Puss på er!

Tack till de två fina tjejerna som skickade mig ett uppiggande filmklipp idag. Knastöser!

Vad hjälper, vad stjälper?

Ja, det är ett begrepp jag ofta använder i mina samtal på jobbet.
Men nu handlar det om mig. Jag fattar liksom inte hur det ligger till. Vad ska jag göra mer och mindre av? För inget verkar fungera. 1+1 blir inte 2 när jag följer facit. Facit är att röra på sig lagom mycket. Vad är lagom då?
Igår hade jag en bra "ryggdag", jag kunde till och med vara med Fille och hjälpa till att städa hans rum. Åh va jag mådde bra i själen efteråt. Att kunna vara en sån morsa som en morsa ska vara. Inte en sån som jag är idag, sängliggande. Är det kanske så att när jag laddar själen och känner mig nyttig och härlig så plussas det på nervvärkskontot. Jag vet inte men har insett mer och mer att jag inte ska hoppas och tro någonting om diskbråcket. Det gör som det vill från dag till dag.

Det är soligt och skönt ute. I vanliga fall hade jag antagligen fått lite solbränna redan. Jag älskar att sitta ute på altan med hörlurarna i öronen och njuta i solen. I år står jag ute på altan och äter frukost, idag med en krycka. Min frukost består även av 6 tabletter som jag nu vant mig att svälja på en gång. Pisstrist är det! Väntar på att beroendet ska sätta klorna i mig, men jag har inget val. Jag har testat flera gånger att låta bli medicinen. Det straffar sig.
Varje morgon testar jag att sätta mig till frukost. Vad som händer? Omgående så känns det som att all blodtillförsel stryps, som att någon drar ett spännband runt låret från svanskotan. Samtidigt sticker det i hela benet tills det domnar bort. Det hinner inte gå så långt eftersom det självklart också gör ont utav satan och då reser jag mig upp. Men ibland försöker jag, det kunde ju va mysigt att sitta med familjen och äta. Men då äter jag istället under vånda fort som fanken så att jag kan bli klar och gå och lägga mig.
Ja, det här är ett helvete.

Nu till någonting trevligare. I fredags fick jag besök av en vän, vi har inte umgåtts alls de sista fyra åren av olika anledningar. Inte särskilt mycket de sista åren innan det heller. Men i början av 2000-talet satt vi mer eller mindre ihop. Den perioden i mitt liv skedde saker i livet jag aldrig glömmer. Saker jag kan skratta och, gråta åt, saker jag är skamsen över men även sånt jag är stolt över. Jag var ensamstående mamma och de veckorna Evelina var hos sin pappa lekte livet. Under den tiden fanns Marina alltid vid min sida. Genom eld och vatten.
Vi blev blodssystrar enligt ritualen första gången i slutet av 80-talet då hon flyttade till Vimmerby. Hon var min idol, tjejen från Stockholm som alla ville hänga med. Men det var MIG hon hängde mest med, så nöjd jag var så liten jag var. 12 år gammal.
Att träffa Marina i fredags kväll de, tre timmarna i soffan fyllde mig med en värme och ett lugn. Jag kände att vi båda hade förändrats. Att vi både hade kommit till insikter om vad livet handlar om. Det kändes helt enkelt för jäkla bra! Jag hoppas och tror att det blir en fortsättning, i en ny tid av livet - nu.

Sverige har även utsatts för en terrorattack mitt inne i stockholm. Det var bara en fråga om när, inte OM det skulle ske. Fyra människor miste livet,  ca 10 skadades. Som Felix ganska omgående uttryckte det: - terroristerna misslyckades nog. Ja jag tror han har rätt tyvärr. Det var nog meningen att fler skulle omkomma. Jag vet inte hur vi ska besegra över detta hot och dessa människor. Jag tror inte att vi segrar mot terroristerna med kärlek- tyvärr. Men jag tror att vi MÅSTE bestämma oss att visa och känna kärlek mot varandra för överleva. Jag följde kärleksmanifestationen en stund från Stockholm nu och det är mäktigt. Så mycket stolthet och kärlek. 

Nu mina vänner ska jag plugga i hörlurarna igen. Inatt kunde jag inte sova så tills 03.30 låg jag och lyssnade på "Kapten klännings" vidriga bravader. Att han är Vimmerbybo och att min man hyrde boende av honom på Haga gård under tiden Lindberg våldtog flickor gör det lustigt nog ännu intressant. Visst är det väl så att ju närmre det kommer desto intressantare blir det.

Dagen idag

Fånga dagen heter det så fint. Det är det minsta jag gjort idag, pessimistiskt sagt. Jag somnade framåt morgonen även inatt. Då hade jag lyssnat på Sagan om Isfolket och diverse utan att kunna koncentrera mig. Det slutade med att jag somnade till en musikblandning av böneutropare, vattenfall och nåt märkligt ljud som fick mig att fundera på om jag kanske var på väg till "andra sidan". Eller så berodde det på alla mediciner.

Så idag har jag mest sovit. Skickade Fille att köpa färdigmat. Om jag känner mig som en värdelös morsa? Räkna med det. Jag har världens finaste barn, de tar hänsyn och förstår att jag inte kan påverka läget. Jag kan inte med ord beskriva min tacksamhet över att jag har så fantastiska barn.
Visst har Felix myror i röven och han är en hejare på att va dryg och katig. Men de som känner Felix vet att han har en mjuk sida och en humor som ibland får oss att kvida av skratt. Han har även en djup sida och är en känslokille. Han försöker dölja detta på sitt sätt och missuppfattas då ofta, tyvärr. Vi älskar våran filur och vill inte ha honom annorlunda.

Imorgon är det fredag. Mig spelar det ingen roll men vet hur skönt det är med fredag när man jobbar. Jag saknar jobbet som fasen. Jag har nya utmaningar framför mig och vill ta tag i det och inte ligga här som ett kolli. Saknar även all input och glädje och skratt man har med sina kollegor.

Ikväll har Fille och jag tittat på "Flykten till framtiden" med Henrik Dorsin. Rörig men charmig. Nu - läggdags!

Upp som en sol, ner som en...

...pannkaka är inte rätt ord. Ner som en snorloska i asfalten är nog mer rätt.

Jag hade en bra dag i måndags och även igår. Jag kunde sitta en stund, rörde mig lättare och njöt.  Igårkväll fick jag dubbelt igen. Nervsmärta på ett nytt ställe längs vaden. Somnade efter kl. 03, med kuddar runt kroppen av ren utmattning. Såg iofs en väldigt bra dokumentär på HBO, "A girl in the river : The price of forgiveness".
Den finns även på You tube och är 47 minuter lång. Den handlar om en dotter som överlever ett försök till hedersmord av sin pappa och morbror. Se den!!!

Tyvärr är jag inte bättre idag och de där bra dagarna förstör nästan mer för mig än de gör nytta. För de väcker hopp. Men när jag tänker så får jag påminna mig om att jag ligger i en skön säng och har mediciner osv... Tänk hur många som har det så mycket värre på alla tänkbara sätt. Som flickan i "The girl in the river".

I fredags kom det blombud till mig från mina underbara arbetskollegor. Om blommorna va vackra då så är de faktiskt ännu vackrare nu, utslagna och i full blom!

Diskbråck och blåsippor.

Det här blogginlägget skrev jag egentligen i måndags men det publicerades inte av någon anledning.
Ja sedan några månader har jag stämplats med diskbråck och även degenerativa förändringar på de fyra nedersta segmenten, alltså de fyra sista diskarna. Degenerativa förändringar innebär att diskarna är föråldrade, på mig som hos en 60-70:åring. De är platta och ihoptorkade och fyller inte längre funktionen som stötdämpare mellan kotorna. Jag förstod inte först helt vad det innebar, men eftersom jag nu vet att det inte går att åtgärda på mig med steloperation (pga att det är så många diskar) så är jag mer ledsen över det än över diskbråcket. Degenerativa förändringar leder ibland till SRS och symptomen stämmer in på pricken på mig, SRS (segmentell rörelsesmärta) får man acceptera och livet får anpassas efter det. Jag har nog haft det på gång i flera år, har haft problem sedan innan jag ens va 20 år. Men nu har det alltså blivit värre. Väldigt mycket värre. Det är mycket man tar för givet här i livet vill jag lova. Att inte kunna sitta påverkar hela livet. Från att kunna äta frukost med familjen, att åka bil och handla, att sitta och vara social, att göra sina behov på toaletten... Ja det påverkar många områden jag inte har haft en tanke på. Värst är nog ändå att behöva stå och äta när resten sitter ner, att inte njuta av en god bit mat. Att balansera på en skinka på toaletten är också en konst vill jag lova. Tack och lov är jag sjukskriven till sista april.

Idag ville jag iallafall utmana Mr Bråck för jag har en bra dag, hyfsat smärtfri och man ska ju försöka röra på sig i möjligaste mån. Jag kopplade Sally och tog första promenaden på över två veckor. Vilken seger! Det gick otippat bra och jag hoppas det är på väg åt rätt håll så att jag kan dra ner på lite mediciner och förhoppningsvis börja jobba tidigare. Men jag vet också nu att det ändrar sig så fort... Imorgon kanske jag ligger och vrider mig i sängen och slår i kudden pga den förbannade nervsmärtan. Känselbortfallet i vaden och foten är fortfarande oförändrat, det är inget gott tecken men det gör åtminstonde inte ont.

Jag tog mig iallafall till blåsippestället och jag älskar det stället. Så vackert och fridfullt, som balsam för själen.

Jag kommer nog fortsätta skriva av mig som en form av terapi, det har varit ett bra sätt att dumpa mina känslor på förr. Kanske är det så fortfarande.

Long time ago.

Ja det va inte igår det skrevs något här precis. Det känns på nåt sätt som att om jag ska skriva så ska det va på riktigt, inga krusiduller och rakt från hjärtat. Jag är inte säker på att jag vill dela med mig av det till alla längre. Jag har fått insikt i att vissa människor inte är de jag trodde och att vissa nog gottar sig på fel sätt i sånt man delar med sig av. Nåväl, jag skriver lite idag så får vi väl se vart det slutar.