Ja, det är ett begrepp jag ofta använder i mina samtal på jobbet.
Men nu handlar det om mig. Jag fattar liksom inte hur det ligger till. Vad ska jag göra mer och mindre av? För inget verkar fungera. 1+1 blir inte 2 när jag följer facit. Facit är att röra på sig lagom mycket. Vad är lagom då?
Igår hade jag en bra "ryggdag", jag kunde till och med vara med Fille och hjälpa till att städa hans rum. Åh va jag mådde bra i själen efteråt. Att kunna vara en sån morsa som en morsa ska vara. Inte en sån som jag är idag, sängliggande. Är det kanske så att när jag laddar själen och känner mig nyttig och härlig så plussas det på nervvärkskontot. Jag vet inte men har insett mer och mer att jag inte ska hoppas och tro någonting om diskbråcket. Det gör som det vill från dag till dag.
Det är soligt och skönt ute. I vanliga fall hade jag antagligen fått lite solbränna redan. Jag älskar att sitta ute på altan med hörlurarna i öronen och njuta i solen. I år står jag ute på altan och äter frukost, idag med en krycka. Min frukost består även av 6 tabletter som jag nu vant mig att svälja på en gång. Pisstrist är det! Väntar på att beroendet ska sätta klorna i mig, men jag har inget val. Jag har testat flera gånger att låta bli medicinen. Det straffar sig.
Varje morgon testar jag att sätta mig till frukost. Vad som händer? Omgående så känns det som att all blodtillförsel stryps, som att någon drar ett spännband runt låret från svanskotan. Samtidigt sticker det i hela benet tills det domnar bort. Det hinner inte gå så långt eftersom det självklart också gör ont utav satan och då reser jag mig upp. Men ibland försöker jag, det kunde ju va mysigt att sitta med familjen och äta. Men då äter jag istället under vånda fort som fanken så att jag kan bli klar och gå och lägga mig.
Ja, det här är ett helvete.
Nu till någonting trevligare. I fredags fick jag besök av en vän, vi har inte umgåtts alls de sista fyra åren av olika anledningar. Inte särskilt mycket de sista åren innan det heller. Men i början av 2000-talet satt vi mer eller mindre ihop. Den perioden i mitt liv skedde saker i livet jag aldrig glömmer. Saker jag kan skratta och, gråta åt, saker jag är skamsen över men även sånt jag är stolt över. Jag var ensamstående mamma och de veckorna Evelina var hos sin pappa lekte livet. Under den tiden fanns Marina alltid vid min sida. Genom eld och vatten.
Vi blev blodssystrar enligt ritualen första gången i slutet av 80-talet då hon flyttade till Vimmerby. Hon var min idol, tjejen från Stockholm som alla ville hänga med. Men det var MIG hon hängde mest med, så nöjd jag var så liten jag var. 12 år gammal.
Att träffa Marina i fredags kväll de, tre timmarna i soffan fyllde mig med en värme och ett lugn. Jag kände att vi båda hade förändrats. Att vi både hade kommit till insikter om vad livet handlar om. Det kändes helt enkelt för jäkla bra! Jag hoppas och tror att det blir en fortsättning, i en ny tid av livet - nu.
Sverige har även utsatts för en terrorattack mitt inne i stockholm. Det var bara en fråga om när, inte OM det skulle ske. Fyra människor miste livet, ca 10 skadades. Som Felix ganska omgående uttryckte det: - terroristerna misslyckades nog. Ja jag tror han har rätt tyvärr. Det var nog meningen att fler skulle omkomma. Jag vet inte hur vi ska besegra över detta hot och dessa människor. Jag tror inte att vi segrar mot terroristerna med kärlek- tyvärr. Men jag tror att vi MÅSTE bestämma oss att visa och känna kärlek mot varandra för överleva. Jag följde kärleksmanifestationen en stund från Stockholm nu och det är mäktigt. Så mycket stolthet och kärlek.
Nu mina vänner ska jag plugga i hörlurarna igen. Inatt kunde jag inte sova så tills 03.30 låg jag och lyssnade på "Kapten klännings" vidriga bravader. Att han är Vimmerbybo och att min man hyrde boende av honom på Haga gård under tiden Lindberg våldtog flickor gör det lustigt nog ännu intressant. Visst är det väl så att ju närmre det kommer desto intressantare blir det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar