Det här blogginlägget skrev jag egentligen i måndags men det publicerades inte av någon anledning.
Ja sedan några månader har jag stämplats med diskbråck och även degenerativa förändringar på de fyra nedersta segmenten, alltså de fyra sista diskarna. Degenerativa förändringar innebär att diskarna är föråldrade, på mig som hos en 60-70:åring. De är platta och ihoptorkade och fyller inte längre funktionen som stötdämpare mellan kotorna. Jag förstod inte först helt vad det innebar, men eftersom jag nu vet att det inte går att åtgärda på mig med steloperation (pga att det är så många diskar) så är jag mer ledsen över det än över diskbråcket. Degenerativa förändringar leder ibland till SRS och symptomen stämmer in på pricken på mig, SRS (segmentell rörelsesmärta) får man acceptera och livet får anpassas efter det. Jag har nog haft det på gång i flera år, har haft problem sedan innan jag ens va 20 år. Men nu har det alltså blivit värre. Väldigt mycket värre. Det är mycket man tar för givet här i livet vill jag lova. Att inte kunna sitta påverkar hela livet. Från att kunna äta frukost med familjen, att åka bil och handla, att sitta och vara social, att göra sina behov på toaletten... Ja det påverkar många områden jag inte har haft en tanke på. Värst är nog ändå att behöva stå och äta när resten sitter ner, att inte njuta av en god bit mat. Att balansera på en skinka på toaletten är också en konst vill jag lova. Tack och lov är jag sjukskriven till sista april.
Idag ville jag iallafall utmana Mr Bråck för jag har en bra dag, hyfsat smärtfri och man ska ju försöka röra på sig i möjligaste mån. Jag kopplade Sally och tog första promenaden på över två veckor. Vilken seger! Det gick otippat bra och jag hoppas det är på väg åt rätt håll så att jag kan dra ner på lite mediciner och förhoppningsvis börja jobba tidigare. Men jag vet också nu att det ändrar sig så fort... Imorgon kanske jag ligger och vrider mig i sängen och slår i kudden pga den förbannade nervsmärtan. Känselbortfallet i vaden och foten är fortfarande oförändrat, det är inget gott tecken men det gör åtminstonde inte ont.
Jag tog mig iallafall till blåsippestället och jag älskar det stället. Så vackert och fridfullt, som balsam för själen.
Jag kommer nog fortsätta skriva av mig som en form av terapi, det har varit ett bra sätt att dumpa mina känslor på förr. Kanske är det så fortfarande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar