Tom och förvirrad

Inser idag hur olika vi uppfattar saker. Har fått till mig att jag inte ger så mycket av mig själv och att det upplevs skrämmande. Jag är benägen att hålla med, men jag har aldrig förstått att det upplevs så. Jag har vant mig vid att ställa mig åt sidan och att lyssna på andra, ofta tycker jag att jag inte har så mycket att prata om när det gäller mig själv men jag vet inte heller vad som efterfrågas. Sen kan jag visst prata om mig när jag har något jag vill dela med mig av. Men när det är djupare saker, jobbiga saker, då är jag försiktig. Jag tar för mycket ansvar i att jag vill att mottagaren ska kunna klara av att hantera det jag berättar och jag vill känna mig trygg i att vara förstådd. Jag behöver träna på att känna tillförlit men det är heller inte konstigt att jag ibland är avvaktande. Sen har jag ibland svårt att prata av andra anledningar- jag fixar inte mycket ljud omkring mig, jag blir lätt ofokuserad pga min hypotyreosa. Jag är ledsen idag- en vänskap jag trodde fanns i vått och torrt är idag förändrad. Jag är på ett sätt som inte upplevs behaglig- jag ska försöka ta det som konstruktiv kritik och fundera på om jag behöver ändra på mig. Det konstiga är att jag trivs oftast med vem jag är. Det kanske bara är att acceptera att man ibland blir för olika. Jag vet inte, jag vet just nu inget mer än att jag känner ledsenhet och förvirring.

Men nu lägger jag det åt sidan för jag har ett jobb att sköta, där andra är mer ledsna än vad jag är.