Överallt omkring mig hör jag det där jävlans ordet- cancer. Bröstcancer, leukemi, hudcancer, tumörer osv... o de läskiga är att de som drabbats är i min ålder. Det skrämmer skiten ur mig ibland. För jag har barn- o jag vill inte bli en tjej i tv-programmet Sofias änglar. Jag vill inte bli sjuk och veta att jag ska skiljas från mina barn och veta att de skulle få sörja mig vid alla högtider en förälder ska vara me på. Nej, usch.... det är så orättvist. När jag tänker på det blir jag förbaskad på mig själv- jag får nästan för mig att ju mer man tänker på det, desto mer får de där jäkla cellerna liv. Vi har cancer i släkten, men VEM har inte det? Jag har tagit bort cellförändringar av den värre kalibern- ja det hade utvecklats till cancer om de inte hade karvat bort eländet. På en skala 1-10 där 10 är värst hade jag 8-10. Hade jag fått tillfälle skulle jag ha brännt upp dom, cellerna alltså. Jag har inte gett dom nån fribiljett till att sätta sig i mig.
Vi har även reumatism, beroendesjukdomar, sköldkörtelsjukdomar och fan och hans moster i släkten (de där sista blev ju ganska komiskt). Men VEM har inte det? Vi har alla våra bråkiga arv och gener att dras med. Gilla läget bara.
När jag tittade på Sofias änglar ikväll så knöt det sig i mitt hjärta. Pappan i familjen backade av misstag över sin ettårige son, fruktansvärt. Så fruktansvärt. Detta fick mig att minnas en femårig flicka som blev överkörd av en grannes traktor strax intill hemmet för ca 20 år sedan. Jag minns den söta lilla tjejen, hon brukade sitta på en stolpe och vänta när jag klev på bussen till skolan. Hon blev bara fem år, och hennes föräldrar hade kämpat för att få henne, de hade bara henne. Visst är det ofta så? Det är alltid obegripligt och orättvist när det händer, men det verkar som att de som har kämpat och äntligen fått lyckan bara får smaka på den.
Jag har nosat extra mycket på mina barn i kväll, jag älskar dom så att det gör ont utan att överdriva.
Pappan som körde över sin lilla son sa så här: Att bli av med sitt barn är fruktansvärt i sig... Men att vara den som är orsaken är obeskrivligt. Jag ska vara ärlig o säga att jag förstår inte vart dessa föärldrar har hittat kraft till att gå vidare. Jag hade inte fixat det. Jag vet att jag skulle haft resten av familjen att ta hand om... Men jag hade dött mentalt och jag tror inte att jag någonsin hade repat mig.
För varje dag som går blir jag mer och mer medveten om hur kort livet är och att man ska ta vara på det. Men man får inte fastna i det heller. För då blir man så upptagen av det att man glömmer att leva och fånga ögonblicken.
Fånga dagen. Seize the day. Carpe diem.
Det är inte cancern som ökar, utan det är vi som blir äldre. När vi var 10 år så kände inte vi de som var 50 och fick cancer, vi bara hörde talas om dem ibland. Men nu när vi själva är i den ålder så KÄNNER vi ju helt plötsligt en massa som får cancer därför tycker vi att det ökat och dessutom så kan man relatera till sig själv och sin dödlighet mer. En doktor här sa det till en vän vars pappa dog i cancer för 1 år sedan, " så småningom får alla cancer, om de inte dör av någon annan anledning förstås. Men fortsätter man att leva och leva så har man den till slut, vissa får den i småbarnsåldern men vissa klarar sig till de är mer än fullvuxna..... Men det är bra att bli påmind om sin dödlighet ibland så man kan krama ihjäl sina barn lite! :-)
SvaraRaderaJo så är det, man känner ju mer att det kan hända en själv när som helst. Man är mer medveten. Men man kan ju som sagt inte tänka för mycket på det, för då blir man ju näpp.
SvaraRadera