Hångel & kärlek

Felix: - Mammaaa, igår hånglade E och T. Dom gjorde så häääär. Visar i luften som att han kramar någon och pussas i luften.
Minen som uppstår på mamma går antagligen inte att få till hur mycket man än försöker. Funderar fortfarande på vad det innebär att hångla när man är snart tretton år.

Värme och oro uppstår också när E även berättar att hon inte kan tänka på nåt annat än just...TTTT, samtidigt som hon blir alldeles röd och vrider och vänder sig. Hon ÄR banne mig kär ungen. Hon är i en annan värld, ser så där kär och lycklig ut som man gjorde när fjärilarna gjorde kullerbyttor första gångerna. Oron uppkommer när jag inser hur ONT de snart gör när dem där fjärilarna skjasas iväg och de lägger sig ner och dör. Att vara olyckligt kär är nog bland de värsta man kan uppleva, de gör ont på så många sätt och man tror aaaaldrig det ska gå över. Men det gör det ju, varje, varje gång.

Snart är min dotter där. Då ska jag minnas, minnas att det är på allvar och att det gör ont som fan. Det är inget påhitt att det är så. Jag kan tycka att Evelina är för ung att vara kär, men den där blicken hon visar... den blicken gör mig övertygad att hon är kär, eller förälskad om det passar bättre. De där första som kommer som ett slag i magen och som får hela världen att se annorlunda ut efter att man har känt det. Självklart har jag koll på henne. O det är myyyycket blommor och bin här hemma, i lagom dos på lagom nivå.

Nu ska jag ta en kopp kaffe och mosa ner mig i soffan och invänta freeeedag!