Funderar lite grann hit och funderar lite grann dit.

Jag har märkt att jag har blivit starkare på att stå för mitt sätt att leva. Det låter kanske märkligt...? Men jag kan inte förklara det bättre.  Jag tror att en del av mina vänner och bekanta tycker att jag är ganska tråkig och jag håller med om det. Jag är inte längre särskilt social, jag orkar inte.
Det är den största nackdelen med mitt jobb som behandlare. Hela dagarna lyssnar jag och försöker hjälpa människor att komma på lösningar till hur de kan förändra sitt liv till det bättre. Ibland är det mycket värre än så och man får styra upp saker som är ganska traumatiska. I perioder orkar jag helt enkelt inte med fler människor än min familj, det innebär inte att jag inte bryr mig om mina vänner. Jag tror att jag har så fina vänner att de vet att jag finns om de behöver mig och att de då hör av sig till mig. Men det där dåliga samvetet jag dras med till höger och vänster och som jag alltid tampas med- det gör sig emellanåt hört och jag blir ledsen över att jag inte alltid prioriterar mina vänner som jag ibland skulle önska.
Jag har vänner av många olika sorter, ytliga, nära, de jag hör av mig till två gånger om året eller en gång i veckan. Det jag känner är att de alla finns där om jag vill och jag hoppas de känner likadant även att man hörs så sällan.