Har grunnat ett tag och velat hit och dit. Jag är som många av er vet fosterbarn och för ett tag sedan fick jag en inbjudan till en släktträff till min biologiska släkt. Min släkt är inte liten, skulle tippa på 100 pers vid en släktträff. Har hört siffran nån gång iallafall. Men om man betänker att min mormor fick tolv barn och min mamma har sju så är ju bara det ganska mycket, eller :-)!?
Men nånstans i hjärtat kändes det inte bra, det kändes mer som att jag skulle gå på den för någon annans skull om jag gick. Så vill jag inte ha det ju! Jag tänker annorlunda nu och värdesätter mitt liv, mina känslor och mina tankar och är ärlig med det. Om min ärlighet inte tas emot på ett bra sätt så får det bli så, vilket jag inte hoppas eller tror.
Så idag har jag tackat nej till inbjudan, på ett ärligt sätt meddelat att jag inte vill. Det kanske låter som en baggis för er. Men de hade ju varit bra mycket smidigare att hitta på ett svepskäl, eller hur! Nix, det är slut med såna fasoner. Jag kanske är redo för en släktträff längre fram, just nu har jag ingen lust och minns hur utanför jag har känt mig på tidigare släktträffar även om det inte har berott på någon. Det är bara så det är.
Min familj är inte där.
Nä så är det ju! Din familj är inte där!!! Kram.
SvaraRaderajo så kan det nog mycke väl va ,jag ska inte trycka på eller på något sätt tala om vad du ska göra och inte göra .du ska bara göra så att din egen familj mår bra,och inga konflikter uppstår som inte går att lösa;MORFAR;
SvaraRaderaGud vad jag känner igen mig..Var själv på släkträffar när jag var yngre(min riktiga släkt bor åt göteborgs hållet) och förutom min härliga,jornära moster var det inte många jag kunde känna någon kontakt eller samhörighet med...Min släkt ät ju liksom andra människor än dem jag har blodsband till...
SvaraRaderaBra gjort Tina! Känns de inte rätt för dig just nu så ska du ju inte gå <3 Kram
SvaraRadera